Ibland så bara vet man när det är rätt. Jag vet att jag gör rätt nu. Det är nu eller aldrig, så lika bra att göra det nu. Människor är inte lätta att handskas med. Jag skulle vilja säga att människor är det svåraste som finns. Det finns så många olika människor. Bra människor. Dåliga människor. Falska människor. Ärliga människor. Smarta människor... you got it! Det finns människor som man går ihop med, som man älskar! Sen finns det människor som man inte går ihop med. Människor som man näst intill hatar. Sen finns det människor som man tror att man älskar. Som man delar med sig av hela sitt liv tll. För att de människorna sedan ska vända en ryggen och såra en mer än någonsin. Det kan ta några dagar. Det kan ta år. Men tillslut inser man att man klarar sig utan de människorna. Att man reser sig igen. Starkare än man var förut. 

Jag är så oerhört stolt att jag är den jag är. Det finns människor som inte gillar mig. Det finns människor som tycker att mitt sätt att leva, mitt sätt att tycka och tänka är fel. Men vad fan. Fine! Jag låter dem tycka det. För jag vet att det finns människor som älskar mig för samma saker som någon hatar.  Jag kommer inte ändra på mig för att någon tycker att jag inte duger för den jag är.

Så, slut på deppigheter från min sida! Vi är alla bra på våra egna sätt, så är det bara! 

Och för att lätta upp stämningen lite till:

Jag är så trött på vissa människor att jag inte vet vad jag ska göra just nu. Känner att jag måste skriva av mig. 

För en månad sedan (ungefär) blev jag tillsammans med en kille som verkligen var allting det jag ville ha trodde jag. Han var snäll, söt, omtänksam och verkade gilla mig tillbaka dessutom. Jag blev störtförälskad. Men ju längre in i vårt förhållande vi kom, desstu mer förändrades han. Han började bli elak. Drygade mot mig och svarade oftast kort på det jag sa till honom. När vi träffades var det inte bättre. Han satt och ritade istället för att umgås med mig. Dum nog som jag var trodde jag att det bara var någonting för stunden. Sen en kväll pratade jag med han den andra killen. Han jag dissade för att jag blivit störtförälskad i en annan. Vi snackade och allting kändes så bra. Det var då problemen började. Jag var tvungen att göra något. Jag gillade dem båda, vem var bästa för mig? Den frågan har jag fortfarande inget svar på. Men det är inte han jag blev tillsammans med i alla fall. Nu idag berättar folk hur han sprider ut rykten om mig och berättar hur äcklig han tycker att jag är. Vad ska man egentligen göra förutom att bara ta emot skiten?

Förlåt att jag bara klagat på senaste tiden. Ska bli ändring på det nu. 

One burn, makes you shy the fire

One hurt, to give up your desire

What happened to the girl

Who used to be so fearless

One fall, is all it takes to ground you
 Hit the wall, always look behind you

My innocence is gone

I'm feeling cold and heartless

I thought love

Was supposed to make me indestructible

But look at me I'm bruised an begging
No more, no more no 
They said love
Would truly make me feel indestructible
But that's the thing that torn me most apart  

Now I keep my hands around my heart

First love, you can't beat the feeling
First cut, still can't stop the bleeding
 I'd rather stay alone than risk another heart ache

Det här måste vara världens mest underbara låt! Molly forever! 

När jag var liten, var jag livrädd för åskan. Jag brukade gömma mig under bordet, eller lägga mig i min säng med en kudde över huvudet och vägra titta upp. Jag brukade fråga mina föräldrar varför åskan fanns. Den skrämde mig, fick mig att gråta. Jag hatade sommaren. För jag förknippade sommaren med åska. Nu på senare tid har jag, tro det eller ej, faktiskt växt till mig en aning Just nu sitter jag upprkupen i ett hörn, insvept i mitt täcke med mobilen i högsta hugg. Skrivandes på detta inlägg utan att riktigt veta vart jag vill komma med det. Ibland tittar jag upp, för att titta på regnet som sirlar ner utanför mitt fönster. Ibland störs jag även av ljudet, ljudet som fick mig att springa och gömma mig som barn. Nu känns det bara skönt. Dundret gör mig lugn. Dundret får klumpen i min mage att lägga sig. Den senaste veckan har mitt liv verkligen varit en berg och dalbana. Ena dagen har varit den bästa dagen i mitt liv. Andra dagen har jag bara velat gömma mig under kudden igen och aldrig titta upp. Nätterna har varit värst. Jag har legat vaken, vridit och vänt på mig och tankarna har varit över allt. Tänk om jag inte gjorde så, tänk om jag inte varit så. Tänk om, tänk om, tänk om! 

Med tiden förstår jag mer och mer hur livet faktiskt är. Man kan inte leva utan att bli sårad. Man kan inte vara den människan som alltid är glad och positiv och möter nederlag med ett leende. Innerst inne är det de människorna som tar mest åt sig av det som händer. Men de människorna har fått lära sig att inte låta sin smärta gå ut över andra, för det är ändå ingen som bryr sig. Du är ensam med din smärta. Som barn var jag verkligen utsatt i skolan. Det gick inte en dag utan att jag fick höra hur ful jag var, hur fel jag var, hur jag inte borde finnas till. Jag trodde på dem. Jag trodde att jag var ful. Jag trodde att det var fel på mig. Alla sa ju det. Och, alla måste väl ändå ha rätt? De här människorna skadade mig psykiskt på ett sätt som jag aldrig velat kännas vid. Men det var också de här människorna som väckte kämparglöden i mig. Det var de människorna som lärde mig vad som var rätt och fel, genom att visa vad som var fel. De lärde mig hur fel det är att behandla människor illa.Det hindrar mig inte från att känna att jag är mindre värd än andra i vissa tillfällen. Det hindrar mig inte från att känna att jag inte får ta plats i vissa lägen. För tänk om jag skulle göra fel. 

Om senaste veckan har varit ett kaos, vad var då de åtta år jag spenderade i grundskolekorridorerna egentligen? Vad betyder de få kärleksproblem som får mig att sitta i mitt hörn och gråta nu egentligen? De skadar mig väl inte på samma sätt som vissa människor gjorde under min grundskoletid. Just nu känns det som att de gör det. Kanske är det faktiskt så, kanske inte. Jag har inte svaret på de frågorna. Men en sak har jag lärt mig. Tar man inte tag i saker som får en att må dåligt, blir de bara värre och värre. Så det är därför jag skriver. Skrivandet har alltid varit utvägen för mig. Det är därför detta inlägg blir till. För att jag behöver skriva om saker som får mig att må dåligt. 

Jag har de mest underbara vänner som man kan tänka sig finns på den här jorden. Utan dem skulle jag inte vara där jag är idag. Deras stöd och deras kärlek är otrolig. Jag älskar dem alla så mycket! Det är de som format mig. Gett mig självförtroendet att våga stå för den jag är. Det är tackvare dem som jag kan titta mig själv i spegeln på morgonen och vara stolt för den jag är. UTAN ER - INGET JAG! 

Det kommer en tid i ens liv när man förstår vad saker och ting faktiskt betyder. Vad man faktiskt vill göra med sitt eget liv. För mig har det varit en lång väg, och den senaste tiden har jag mått riktigt dåligt. Men, jag reser mig igen. Det handlar inte om att vara där för alla. Det handlar inte om att vara den perfekta människan. Det handlar om att vara sig själv och bli accepterad för den man är. Så från och med nu, tänker jag inte låta någon tracka på mig för den jag är. Jag är den jag är, och jag förtjänar att bli älskad för den jag är! 

Det är vad varje människa förtjänar! 

Jag har gjort det! Det första videoinlägget! Med en cam som suger o zoomar o lägger extra rutar o jag vet inte vad.. men skitsamma, lovat är lovat! Här är det! Axpojkens första videoinlägg! Och jag är inte så ful som jag ser ut i videon... camen liksom förstör mina ögon o.o 

Tänkte ladda upp lite bilder från igår när man såg finaste, underbaraste Loreen! Bland annat, och kom på att Agnes är ganska sexig fast hon enligt Malin såg drogad ut... Men men... Var bara lite hes idag. Tack Elin o Josefin för bilderna! Ni är bäst!   Och Lollo!

Den där killen slängde en blomma på mig o.o

Hejsan! 

Nu ska jag ta tag i bloggandet igen. Känns som det var en evighet sedan senast, och ja det kanske det faktiskt var. Men hur som helst. 

Det har hänt rätt mycket sedan sist. Har lärt mig en och annan läxa under den senaste månaden om man säger så. Men, som någon vis människa sa för länge sedan. Stängs en dörr så öppnas ett fönster, låt oss säga att jag har stora förväntningar på mitt fönster...