När jag var liten, var jag livrädd för åskan. Jag brukade gömma mig under bordet, eller lägga mig i min säng med en kudde över huvudet och vägra titta upp. Jag brukade fråga mina föräldrar varför åskan fanns. Den skrämde mig, fick mig att gråta. Jag hatade sommaren. För jag förknippade sommaren med åska. Nu på senare tid har jag, tro det eller ej, faktiskt växt till mig en aning Just nu sitter jag upprkupen i ett hörn, insvept i mitt täcke med mobilen i högsta hugg. Skrivandes på detta inlägg utan att riktigt veta vart jag vill komma med det. Ibland tittar jag upp, för att titta på regnet som sirlar ner utanför mitt fönster. Ibland störs jag även av ljudet, ljudet som fick mig att springa och gömma mig som barn. Nu känns det bara skönt. Dundret gör mig lugn. Dundret får klumpen i min mage att lägga sig. Den senaste veckan har mitt liv verkligen varit en berg och dalbana. Ena dagen har varit den bästa dagen i mitt liv. Andra dagen har jag bara velat gömma mig under kudden igen och aldrig titta upp. Nätterna har varit värst. Jag har legat vaken, vridit och vänt på mig och tankarna har varit över allt. Tänk om jag inte gjorde så, tänk om jag inte varit så. Tänk om, tänk om, tänk om! 

Med tiden förstår jag mer och mer hur livet faktiskt är. Man kan inte leva utan att bli sårad. Man kan inte vara den människan som alltid är glad och positiv och möter nederlag med ett leende. Innerst inne är det de människorna som tar mest åt sig av det som händer. Men de människorna har fått lära sig att inte låta sin smärta gå ut över andra, för det är ändå ingen som bryr sig. Du är ensam med din smärta. Som barn var jag verkligen utsatt i skolan. Det gick inte en dag utan att jag fick höra hur ful jag var, hur fel jag var, hur jag inte borde finnas till. Jag trodde på dem. Jag trodde att jag var ful. Jag trodde att det var fel på mig. Alla sa ju det. Och, alla måste väl ändå ha rätt? De här människorna skadade mig psykiskt på ett sätt som jag aldrig velat kännas vid. Men det var också de här människorna som väckte kämparglöden i mig. Det var de människorna som lärde mig vad som var rätt och fel, genom att visa vad som var fel. De lärde mig hur fel det är att behandla människor illa.Det hindrar mig inte från att känna att jag är mindre värd än andra i vissa tillfällen. Det hindrar mig inte från att känna att jag inte får ta plats i vissa lägen. För tänk om jag skulle göra fel. 

Om senaste veckan har varit ett kaos, vad var då de åtta år jag spenderade i grundskolekorridorerna egentligen? Vad betyder de få kärleksproblem som får mig att sitta i mitt hörn och gråta nu egentligen? De skadar mig väl inte på samma sätt som vissa människor gjorde under min grundskoletid. Just nu känns det som att de gör det. Kanske är det faktiskt så, kanske inte. Jag har inte svaret på de frågorna. Men en sak har jag lärt mig. Tar man inte tag i saker som får en att må dåligt, blir de bara värre och värre. Så det är därför jag skriver. Skrivandet har alltid varit utvägen för mig. Det är därför detta inlägg blir till. För att jag behöver skriva om saker som får mig att må dåligt. 

Jag har de mest underbara vänner som man kan tänka sig finns på den här jorden. Utan dem skulle jag inte vara där jag är idag. Deras stöd och deras kärlek är otrolig. Jag älskar dem alla så mycket! Det är de som format mig. Gett mig självförtroendet att våga stå för den jag är. Det är tackvare dem som jag kan titta mig själv i spegeln på morgonen och vara stolt för den jag är. UTAN ER - INGET JAG! 

Det kommer en tid i ens liv när man förstår vad saker och ting faktiskt betyder. Vad man faktiskt vill göra med sitt eget liv. För mig har det varit en lång väg, och den senaste tiden har jag mått riktigt dåligt. Men, jag reser mig igen. Det handlar inte om att vara där för alla. Det handlar inte om att vara den perfekta människan. Det handlar om att vara sig själv och bli accepterad för den man är. Så från och med nu, tänker jag inte låta någon tracka på mig för den jag är. Jag är den jag är, och jag förtjänar att bli älskad för den jag är! 

Det är vad varje människa förtjänar! 

Jag har gjort det! Det första videoinlägget! Med en cam som suger o zoomar o lägger extra rutar o jag vet inte vad.. men skitsamma, lovat är lovat! Här är det! Axpojkens första videoinlägg! Och jag är inte så ful som jag ser ut i videon... camen liksom förstör mina ögon o.o 

Tänkte ladda upp lite bilder från igår när man såg finaste, underbaraste Loreen! Bland annat, och kom på att Agnes är ganska sexig fast hon enligt Malin såg drogad ut... Men men... Var bara lite hes idag. Tack Elin o Josefin för bilderna! Ni är bäst!   Och Lollo!

Den där killen slängde en blomma på mig o.o

Hejsan! 

Nu ska jag ta tag i bloggandet igen. Känns som det var en evighet sedan senast, och ja det kanske det faktiskt var. Men hur som helst. 

Det har hänt rätt mycket sedan sist. Har lärt mig en och annan läxa under den senaste månaden om man säger så. Men, som någon vis människa sa för länge sedan. Stängs en dörr så öppnas ett fönster, låt oss säga att jag har stora förväntningar på mitt fönster... 

Nej men tjenare! 
Nu var det ett tag sedan jag uppdaterade, väldigt länge sedan till och med... har ni saknat mig?
Hur som helst, har jag haft sjukt mycket att göra den senaste tiden, därav att jag inte har uppdaterat någonting. Skirva på min novell, vara med pojken, plugga och umgås med vänner... Men aja, snart är det sommarlov, vem vet kanske uppdaterar lite mer då. Ni får ha tålamod med mig helt enkelt.

Puss och kram