Det är faktiskt sant, en del av mig vill bara be honom att dra åt helvete, aldrig komma tillbaka. Aldrig visa sig för mig igen. Men en del av mig har älskat honom mer än jag älskat någon annan, det är det som gör det så svårt, så svårt att radera honom helt ur mitt liv, även fast det gång på gång visar sig att det är det bästa. Visst jag har aldrig någonsin älskat någon så som jag älskade honom, men jag har heller aldrig blivit så sårad av någon som jag blev av honom. Det är det som gör det så svårt att veta. Så svårt att veta hur jag ska göra. Jag klarar inte hur mycket som helst, jag är ingen stål människa! Och när han fortsätter att såra och göra mig illa när vi inte ens är tillsammans, visst borde jag lägga benen på ryggen och springa bort från honom då? Gaah varför kan jag inte bara ta bort hans facebook, radera hans nr, ja radera hans existens och sen gå vidare med mitt liv, hitta någon som älskar mig för den jag är?! Varför ska det vara så sjukt svårt att släppa taget helt och fullt, om en människa som sårat och skadat en... och som dessutom är för feg för att ens agera efter det... utan låter mig fixa allt, en människa som lämnar sår, och när såren håller på att läkas så river han upp dem igen... 

Jag måste göra någonting åt det, jag måste göra någonting åt honom, det måste börja nu! Jag måste radera honom ur mitt liv, hur jävla ont det än kommer att göra, jag förtjänar att må bra!  

Oh gud, saker suddas ut, och tas upp igen... att det aldrig tar slut... 

det dras upp nya saker hela tiden, men en sak har jag lärt mig, det e att du inte är värd en andra chans! Varken som min vän eller något annat... så sjukt illa är det. Du är en falsk människa! Så sjukt falsk! Förstår fan inte vad jag såg i dig... okej jag e arg! Och ledsen, ber om ursäkt för det här blogginlägget, men vet inte vad jag ska ta mig till... gaah!